• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

SYNTHPOP / NEW WAVE / DARK WAVE

Hits får stå åt sidan för låtar med större verkshöjd.

Philadelphia-duon Korine har under flera år mejslat ut sitt uttryck i gränslandet mellan synthpop, new wave och darkwave – där melankoli och hopp ofta delar samma vers. Nya albumet A Flame in the Dark är inget undantag, men den här gången händer något mer.

Det är ett album som saknar de direkta smällkaramellerna från tidigare släpp – du vet vilka jag pratar om … låtar som "Burn the World" eller "Train to Harlem". Låtar som satte sig direkt med catchy slingor – men som kanske överglänste resten av innehållet. Här finns istället en annan typ av styrka; ett tydligare fokus på helhet, dynamik och låtskrivande. Det är som om bandet bestämt sig för att vara mer än sina hits, och det lyckas.

”Blue Star” är ett bra exempel – en låt som bärs av ett skimrande syntharr och en basgång som pekar rakt mot postpunken. Morgy Ramones röst har fått mer spelrum här än tidigare och det märks att han vågar landa i känslan snarare än att jaga refrängen. Resultatet är något mjukare, men också mer hållbart.

Jag gillar hur albumet rör sig i dynamiken. Det andas mer. ”Twist the Knife” bjuder på små nyanser i verserna som gör att refrängen träffar hårdare. Och när ”The Line” saktar ner tempot vågar bandet ta ut svängarna. Det är modigt och effektivt.

A Flame in the Dark är kanske inte en Korine-skiva som poserar med en hitparad, men den bjuder på en långvarigare relation. Och kanske är det just det som gör det till deras mest intressanta album hittills. Hats off to Philly.