DARKWAVE / POSTPUNK / SYNTHPOP

En snygg uppvisning i var – och hur - man ställer ner darkwave-skåpet.

Tess de la Cour är tillbaka sitt andra fullängdsalbum under projektnamnet Memoria. Med det så växlar hon upp vad Memoria står för. Ja, redan efter första lyssningen på nya plattan From the Bones så överträffades mina förväntningar. Jag gillade debutplattan Carvings (2019). En trevlig presentation. Så förväntningarna var inte på något sätt låga. Singlarna som föregått albumet har varit bra, men av lite olika profil. Helheten som album är något annat. För på From the Bones tar Tess ner sin darkwave på djupet på många spännande sätt. Varje låt har sin profil och sin story. Det gör att albumet känns väldigt noga utvalt och exklusivt. Kort sagt – en mycket bra helhet. Som ett bra album ska vara.

Det är i variationen i låtarna som är styrkan. Både i hur de låter och hur de är producerade. Det är alldeles för många artister inom den här genren som slår på autopiloten så snart de har hittat uttrycket i soundet. Sedan stansar man tio låtar med samma verktyg och helheten blir platt. Med From the Bones bevisar Tess motsatsen. Och jag kan tycka att det är så uppfriskande att det finns artister som idag inte slentrianmässigt rättar till varje sjungen mening med autotune utan låter punken få finnas där. Och upptempo med skitiga gitarrer får du. Också. Det är tvära kast mellan röjet och vemodet. Men för mig är vemodet den största behållningen. På debutplattan Carving gästade maken – Henric de la Cour - på en av låtarna. Den här gången gästar Niklas Stenemo från Kite på den tunga ”Along the Sea” (som även var singel). Riktigt stark. Det manifesteras ett närmast avgrundsdjupt hål av ångest när de sjunger ”Can you see me falling?”. Och när jag spelar den starka låten ”I’m Sorry” i lurarna blir mörkret så förtvivlat vemodigt att hjärtat nästan går sönder.

From the Bones är ett ångestskri från benmärgen. Och en mycket bra fortsättning på Memoria.

SPOTIFY