• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

INDUSTRI

Efter tolv långa år är Ulvtharm och hans anhang tillbaka med ett nytt album. Föga förvånande är det en tung, mörk och hotfull historia som utan pardon cementerar deras position i genren.

Ett brittiskt företag har skapat materialet Vantablack som absorberar upp till 99,965% av inkommande strålning. Enligt forskarna bakom detta så ska det kunna jämföras med att gå i en skog där träden är tre kilometer höga. Inget ljus tränger igenom.

Det är precis så ”Svartmyrkr” känns. Som att gå ensam i en skog med tre kilometer höga träd.

Albumet är dessutom dedikerat till Helheim, en av de nio världarna i den nordiska mytologin. Där härskar jättinnan Hel, dotter till Loke. Ingen kan någonsin ta sig därifrån, inte ens gudarna som kommit dit. Med det temat i åtanke så känns skivan än mer skoningslös.

Det är en kall och ogästvänlig världs man sugs in i där minsta lilla felsteg bestraffas tiofalt.

Den brutala öppningen med Äntra Helstraffet, Öppna Hegrind och Codex Mendacium skakar om alla sinnen och man tvingas nästan på knä av den nakna brutaliteten i den massiva, men ändå halvt återhållna ljudbilden. Det hotfulla mullrandet, den mässande rösten som inte känns mänsklig och de där plötsliga, aggressiva utbrotten av distortion och allmänt oväsen gör att man trängs in i ett hörn. Men det känns hela tiden som att det finns en extra växel att ta till om någon skulle tvivla.

Jag tvivlar inte.

Skivan peakar med plattans åttonde spår, She Who Offers Sorrow, där allt kulminerar i ett skoningslöst utbrott av industriellt kaos.

Det är Black ambient som möter ortodox svensk industri på ett självklart och faktiskt oöverträffat sätt.

I de två avslutande spåren lägger sig kaoset en smula. Det blir aningen mer eftertänksamt och introvert utan att förlora nerven och spänningen. När skivan sen tonar ut så märker jag att jag har mina nävar knutna väldigt hårt och att en begynnande huvudvärk spökar.

Jag vet inte om det beror på alla ljudintryck eller om ”Svartmyrkr” helt enkelt har drabbat mig så hårt.

Oavsett vilket är det en imponerade återkomst från genrens giganter.

FOTO HELENE SHIPPEY