SYNTHWAVE / FUTURE POP

Den utomordentligt produktive italienaren Orax Dumollard fullföljer den årliga traditionen med att släppa ännu ett album.

Förra plattan Deeper (2017), som jag också recenserade, blev riktigt lyckad och jag hyllade Orax låtskrivarhantverk där han lyckas hitta en genre inom genren (synthwave i det stora hela) där dansanta rytmer blandas med en stor portion svärta som nästan andas cold wave.

Orax fortsätter i ungefär samma anda, men den här gången finns det två stora överraskningar och det är för det första att det är sång på övervägande spår - där Orax själv sjunger. Deeper var helt instrumental. Det andra är att musiken tar lite nya svängrum produktionstekniskt. Till exempel förvandlas ett spår som ”God” till future pop. ”So Far” likaså. Men visst finns hans Robert Miles-liknande känsla fortfarande kvar. Det finns kort sagt ett väldigt stark ID i Orax avtryck – och det är det jag älskar med honom. Svärtan, drivet och en framför allt själen.

Är det något som jag dock har svårt för är det saxofonljud skapade med synthar. Dessa återkommer lite här och var i Orax musik. Han brukar bädda in dem på ett sådant sätt att det lurar örat, men på några av Tearwaves låtar tycker jag inte att det fungerar. Då gillar jag bättre lagren av gitarr- och pianoljud. Efter tio låtar kanske ljudmattan blir lite väl rustik och jag hade kanske önskat mer dynamik rent låtmässigt. Men det är detaljer.

 Summerat. Orax har en själ och ett uttryck som gör honom unik. På Tearwave finns en imponerande samling låtar rent kvalitetsmässigt – i tanke på att det här albumet bara kommer ett år efter Deeper. Orax visar att han vill utvecklas och stansar inte bara mynt av samma press – Tearwave överraskar både låtmässigt och produktionsmässigt. Bel lavoro!

SPOTIFY