• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

SYNTHPOP

Elektronisk seans i en hemsökt herrgård.

I år firar Sveriges synthpopkungar 40 år på scenen. Resan har varit lång. Och delvis lite brokig anser jag. Och för vara ärlig så tycker jag de tappade bort sig helt på 90-talet med den självbetitlade plattan jag helst inte vill tänka på. Men efter att Sami Sirviö (och senare Markus Mustonen) kom med i bandet fick de också en ny riktning och det började hända nya grejer. Today Is Your Lucky Day (2009) bevisade att den forna formen fortfarande fanns där. Trigger (2021) var ett nästan lika bra album och ett bra hantverk.

Att The Mobile Homes, som inte direkt är kända för att släppa musik med jämna mellanrum, utannonserar ett nytt album bara två år senare överraskade troligen andra än mig. Och inte mig emot. Förväntningarna efter Trigger var goda. Inte minst med singlarna ”Throne” och ”The Last Third”. Men efter att jag bara hade kört Tristesse ett varv insåg jag att den här är en platta har ett helt annat djup än några bra låtar. Faktum är att singlarna är bra men inte bäst.

Tonaliteten är becksvart. Inledande ”Wedding Night” är en synth-spökmässa. Och så fortsätter det. Som en elektronisk seans i en hemsökt herrgård där de åkallar sina gamla andar. En astralkropp som berör det bästa med This Is Your Lucky Day och Trigger. Sedan besöker den både Hurt och Nothing But Something. Med något nytt.

”In Memorian No One”, ”Centuries”, “That Familiar Place” … ja, det är exempel på några riktiga kanonlåtar med refränger som berör. På ”If You Ask Me” besvärjer Andreas Brun den smärta han besjungit för oss förr, men sällan med sådan övertygelse.

Tristesse är ett statement att gammal är äldst. The Mobile Homes 40 år, men i högform.