• HEM

• RECENSIONER

• ARTIKLAR

• OM OSS

• KONTAKT

ELECTRONIC

Mannen som aldrig kan slippa att kopplas ihop med sitt musikaliska förflutna gör sitt bästa för att gå sin egen väg utan att snegla för mycket på det som varit.

Det är ju tyvärr i princip omöjligt att prata om Wolfgang Flür och hans musik utan att nämna Kraftwerk som han var en vital del av under bandets storhetstid. Men jag skall göra mitt bästa att undvika det.

Med ”Times” gör han ett hyggligt försök att distansera sig från sitt förflutna, eller kanske snarare att utveckla det och bygga vidare på det sound som hans gamla band skapade. Låtarna är väl närmast att kalla för smooth electronica och har verkligen inga vassa kanter eller knappt något som skaver någonstans. Produktionen är oklanderligt mjuk och fluffig och låtarna glider nästan obemärkt förbi. Men detta är inte enbart av ondo då det i dessa tider, när så många band som tävlar om att vara hårdast, mörkast och mest edgy, känns nästan fräscht att man inte blir anfallen av varje ton och ljud i låtarna.

Det är ett rätt långt album med 13 låtar och över 70 minuters speltid och som nästan alltid med så långa album, så hade det nog vunnit lite på att kortas ner lite. Det hade hjälpt med att fokusera det lite och lyfta fram de guldkorn som faktiskt finns. För även om det ibland blir lite väl slätstruken elektronisk cafe(häpp)-musik så går det inte att förneka att hantverket är gott och det är ingen brist på bra idéer. ”Future” med sin effektiva malande basgång och snygga vocoderackord är den perfekta låten för en nattlig biltur. ”Hildebrandlied” som är en av låtarna han gjort tillsammans med U96 kommer sitta som en smäck på diverse mörka dansgolv. Sju minuter långa ”Far away” lyckas med bedriften att vara både den mest smetiga och den mest kantiga låten samtidigt. Och hoppas man på att han skall var en förlängning av sina Düsseldorf-kollegor är det ”Sexersizer” eller ”Property” som man skall lyssna på. Personligen tycker jag nog i och för sig att han är bättre när han inte blickar riktigt så mycket bakåt.

Jag gick in med en rätt besviken inställning till albumet, men efter att ha lyssnat igenom det några gånger till och skrivit den här texten känner jag att det faktiskt inte är så tråkigt som jag initialt tyckte. Visst, det låter som en mindre minimalistisk och mer uppoppad version av bandet som jag lovade att inte nämna, men vad är det för fel med det?