SYNTH POP / NEW WAVE

Djup och briljans istället för publikfrieri.

2011 hände något spännande. Då – efter ett kvarts sekel – gjorde plötsligt det legendariska bandet Blancmange comeback. Albumet Blanc burn visade att det inte handlade om nostalgi. Det fanns mer att ge, även om det nu mer eller mindre bara handlar om Neil Arthurs konstnärliga skicklighet. Men hjälp har han tagit och åter igen jobbar han med Ben ”Benge” Edwards. Sedan dess har jag nog följt Blancmange mer på håll, men med respekt. För hela sex album senare överbevisar väl att Arthur inte bara vill visa att gammal är äldst?

Så hur är det då med Commercial Break då? Jo tack. Ljudbilden låter sannerligen Blancmange. Samma minimalistiska synthljud, men den som förväntar sig en liknande pop som på den lysande Mindset (2020) eller det instrumentala ben som stöttade albumen Nil by Mouth (I-III) får inte vad den förväntar sig. Det tycker jag är uppfriskande. Blancmange blir på så sätt något överraskande och nytt. Nej, jag skulle nog säga att Commercial Break landar någonstans där emellan. Popmelodier är utbytta mot mer spoken-word-mässig sång vilket stärker texternas djup.

Där efter är Commerical Break lyssningsmässigt inte det mest tillgängliga albumet i sviten. ”This a State” kanske är det hittigaste du hittar på albumet. ”Dog Walk in a Cloud” håller upp tempot men fångar ditt intresse på ett annat sätt. Ska man kika i andra änden av albumet kanske en låt som ”Duo” blir en större lyssnarutmaning. Men desto skönare för själen.

Jag kan våndas i att betygsätta Commercial Break. Blancmange är 42 år. Att Arthur Neil - som hunnit att bli 63 år - har den här bredden och glöden är hösta betyg. Men lyssningsmässigt föredrar jag dock ett Blancmange som låter som plattan Mindset. Det hänger ihop på ett bättre sätt.

Djup och briljans. Överraskningar. En egen väg. Allt annat än publikfrieri - eller en reklampaus för den delen.

SPOTIFY