EBM

Peter Elms andra skiva under artistnamnet Elm är så sprängfylld med energi och kraft att den bör hållas borta från öppen eld och barn under 15 år. Det är utan tvekan en av årets bästa EBM-plattor.

På den gamla goda tiden, som vi medelålders män brukar kalla ”90-talet”, så var Peter Elms band Restricted Area en flitig följeslagare i hörlurar, stereon och på synthklubbarnas dansgolv. Jag var ett stort fan av deras musik. Men jag ska väl erkänna att min kärlek främst var riktad mot de låtar som var rak och effektiv EBM, de lugnare/snällare låtarna var aldrig min påse om jag ska vara ärlig.

Men i projektet Elm har Peter skalat bort i stort sett allt jag inte fastnade för hos Restricted Area och bara lämnat kvar svett, ilska, energi och nu-jävlar-kör-vi-attityd.

Resultatet är bländande för oss som lever och andas tunga basgångar, dansant driv och en hetsande röst som manar, nej kräver, att vi röjer runt som inlåsta järvar på kokain.

 

Den här plattans första halva har en anstormning som ger mig andnöd, träningsvärk och blodsmak i munnen.

Kompromisslösheten. Tyngden. Drivet. ”Håll käften här kommer vi”-känslan.

Från den inledande Redemtion med sin långsamt stegrande energi till plattans sjätte spår, Mindgame, är samtliga reglage i 10 och mina invändningar i läge 0.

Därefter kommer det en välbehövlig andningspaus i form av semiballaden Altitude 100, som förvånar mig med att vara en välgjord lugn låt som faktiskt tilltalar mig en smula.

Det händer inte särskilt ofta.

 

Den andra halvan av ”Extreme Unspoken Tension” fortsätter i dansgolvens tjänst med oförminskad entusiasm. I några spår, kanske framförallt i Distracted och Thoughtcrime, går det att skönja inslag av modern techno á la Heckmann/The Horrorist, även om de såklart är starkt tyglade av besten vi kallar body.

En av det här årets bästa skivor avslutas med pungsparken Smother Box, en 227 sekunder lång vitamininjektion för deppiga höstkvällar.

 

Jag kan i och för sig tänka mig att det finns några glädjedödare i vår lilla subgenre som har invändningar mot att soundet överlag är väldigt likt det på debuten ”Hardline” från 2016.

Trams och petitesser!

Det här är en skiva som gör mig på väldigt, väldigt bra humör och likt ett barn som åker samma berg-o-dalbana om och om igen tills han kräks kommer jag att lyssna om och om igen tills jag kräks. Och jag kommer inte att ångra en sekund.

 

SPOTIFY