Jag har extremt svårt att dölja min kärlek till The Midnight, som ni har märkt. Från att jag gav första fullängdaren, Endless summer, närmast full pott till en snarlik utväxling på efterföljande Nocturnal, även om den var något plattare. Kids är en rak fortsättning på Nocturnal kan man säga. Sångaren Tyler Lyle och danske produktionsgeniet Tim McEwan har på det här albumet slipat den moderna inramningen ytterligare. På så sätt lyckas de dölja genrens största klichéer. Ja, frågan är om jag ens skulle reagera på retroframtoningen om jag bara tog några verser och melodier ur sin kontext? The Midnight har hittat något eget som låter väldigt fräscht. Det är väl också därför de nu är på en stor USA-turné som senare flyger över hit till Europa och Stockholm senare i februari.

Om jag är snäll så säger jag att Kids en konceptplatta där vi börjar tidsresan tillbaka till dina barndoms dagar 1985 - om du växte upp i USA vill säga. Sköna blinkningar till lördagsmorgonens tecknade tv-serier, arkadhallar och lite andra samtida referenser. Sedan smäller The Midnight av en svit av riktigt bra låtar där "Wave", "Lost Boy", "Explorers" och "America 2" är de som jag mest tar till mig. Speciellt "Explorers". Säkerligen för att det är en av de låtar som inte föregåtts som singel.

Vilket tar oss till den andra sidan av myntet. Nio låter verkar ju nice vid första anblick. Men efter första lyssningen inser du att inledande "Youth" mer är en stämningslåt. Resan tillbaka i tiden. "Kids" är både prelude och senare repris, men egentligen utan något större syfte. "Saturday Mornings" sätter ju tonen för nostalgin, men det är ju i sig inget direkt albumspår. Så snabbt summerat är fyra av nio spår inte riktigt så självständiga som spår betraktade. För konceptet - ja - men inte mycket att direkt lyssna på. Och när sedan både "Lost Boy", "America 2" och "Arcade Dreams" som sagt föregick albumet som singlar, så blir upplevelsen lite kortlivad.

Men men. Produktionsnivån. De välskrivna låtarna. De underbara texterna. Tylers sköna sång. Tims briljante produktion. Nej, det här är alldeles för begåvat för att bli annat än magi. Igen.

FOTO HELENE SHIPPEY