The Midnight - "Monsters"

ALBUM     Gustaf Hull     2020-08-05

Mycket bra!

8/10

ELECTRONIC POP / SYNTHWAVE

”Kidsen” från förra albumet har blivit äldre och har börjat på high school. De tongivande kungar i sin genre tar både sitt sound och berättelsen vidare till nya territorium.

Få har undgått min passion för amerikanska duon The Midnight. Mycket har hänt på kort tid. I en avslappnad intervju med Tim McEwan från 2016 var han inte ens säker på att bandet skulle kunna göra mer än enstaka gemensamma liveframträdanden eftersom han och sångaren - Tyler Lyle - bodde så långt från varandra. Bara några år senare turnerar de världen runt och kommer till Sverige för tredje gången (!) på två år här i februari 2021 (om den jäkla Coronafilten över livescenen lättar vill säga).

 

Det tidiga The Midnight tog tydligt plats på den vokala synthwave-scenen för typ fem år sedan. Därifrån har de sedan, mycket tack vare Tims producent-skills, utvecklat soundet i en given riktning. Den strålande debuten Endless Summer från 2016 följdes upp 2018 med Kids. Med två års mellanrum som tradition (bortsett minialbumet Nocturnal förstås), kom nu det tredje studioalbumet - Monsters.

 

Storytellingen fortsätter. Från att The Midnight tagit oss från barndomsnostalgi och vardagseskapism har ”kidsen” i berättelsen från förra plattan vuxit upp. Slut på timslånga besök till gallerians arkadhallar och in på high school där livet plötsligt blir trassligare för den med ett lättkrossat hjärta. Bandet tar oss bland annat till ”Prom Night” där du säkert känner igen dig i ögonblick från skoldansgolvet. Men de tar oss även till andra platser och känslor utifrån ett mer ”moget” perspektiv än tidigare berättelser. Texterna har en central del i musiken – det älskar jag med The Midnight.

 

Musikaliskt har bandet tagit ett rejält steg framåt. Eller åt sidan kanske? De mest nostalgiska klichéerna av synthwave och outrun är borta. Istället är det snarare modern electropop som har fått ta plats. Och om The Midnight är älskade av väldigt många har de även blivit en vattendelare bland synthwave-headsen. Allt handlar om bandets känsla för att blanda gammalt och nytt, där säkerligen ett mer nostalgiskt lyssnarklientel sällar sig till misstycket. Mitt tips – lev med det eller lyssna inte. För även om jag vid första genomlyssningen av Monsters blev lite förvånad över soundet, så var belöningen dubbelt så stor när jag hade fått lyssna in mig.

 

De totala superhitsen uteblir tyvärr. Det finns inte riktigt någon ny ”Los Angeles”, ”Lost Boy” eller ”Comeback kid”. Och ska jag skära med kniven i ett brutto av 15 spår så är 13 rena spår – det vill säga inte intro eller interlude. Kanske är även ”Helvetica” lite udda för mig, men resten ska höras och hyllas. Utöver singlarna ”America Online”, ”Dance With Somebody”, ”Deep Blue” och ”Prom Night” är både ”Monsters” - med skönsjungande Jupiter Winter - och ”Last Train” två spår som vuxit sig väldigt starka hos mig. Men jag skulle lika gärna kunna välja ”Fire In The Sky”, ”Brooklyn” eller ”Dream Away”. Kort sagt – lägstanivån är otroligt jämn och hög.

 

Oavsett vilket håll det här albumet har tagit bandet genremässigt är det tydligt att publiken älskar dem. Från indie till de större scener, med en otroligt hängiven publik, på kort tid. Om de sedan hamnar i utkanten för vad den här sajten bevakar så må det vara hänt. För alla kan ju inte lyssna på rent maskinmuller som vår skribent Mattias Larsson, eller?

 

 

 

 

 

 

SPOTIFY

COPYRIGHT (C) 2019