​

Lizette Nordahl, Lizette Lizette:

TR/ST – “Performance”

I september kom det äntligen ett nytt TR/ST album. Performance. Något jag älskar och känner igen mig i TR/ST är att han inte är så stereotypisk och förutsägbar, både musikaliskt och visuellt. Tycker det blir trist när alla syntband/artister har exakt samma kläder, koncept och sound, jag vill bli provocerad och överraskad. Så jobbar jag och även Robert Alfons, kanske för att vi fyller år samma dag. Men han har ändå stayed true till sig själv och sitt sound, en känner igen hela konceptet och ljudbilden. Som är eget och unikt. Några av mina favoriter från albumet är ”Regret” och ”Dark day”. Men hela albumet är både vemodigt, likgiltigt och sexigt på samma gång. En vibe jag verkligen vibear med.

Maria Wessel, arrangör klubb Kolibri:

Night in Athens – ”Wasted Reflektions”

Efter att jag hört låten Metropolis var jag fast. Sedan dess är Night in Athens artisten jag alltid återvänder till. Musiken har ett genomgående mörker, men ljusglimt skymtar alltid. Favoriterna på plattan är Emotions och Pressure. Jag har haft turen att träffa Tina på en spelning i Brixton den här hösten. Kul nog är hon en supporter till Kolibri så det är med dubbel glädje jag utser Wasted reflektions till årets album.

Tom Hedlund, Covered in Snow:

The Cure “Songs Of A Lost World”

Trots att Robert Smith nu är folkpensionär finns det ingen som kan skicka en rakt tillbaka till tonårsrummet som han. Den respektabla åldern ger dessutom en extra tyngd till skivans fantastiska texter. När ”Promise you’ll be with me in the end” till slut sjungs efter ett nära tre minuter långt intro i And Nothing Is Forever är det det vackraste som hörts i år. Då spelar det ingen roll att annat kanske har varit coolare eller synthigare. För att parafrasera Palmeutredarna - det går inte att komma runt The Cures Songs Of A Lost World.

Emma Nylén, EMMON / radioprogramledare:

Gesaffelstein – ”Gamma”

2024 är året då jag omfamnar min inre frankofil och vältrar mig i musik nästan enbart baserad av franska eller på franska sjungande artister. Till och med ett helfranskt avsnitt av P3 Mix har blivit till under året. Men hittills är det närmaste jag fysiskt kommit Frankrike varit att jag spelar med i ett band som heter Paris samt som EMMON gjort flera samarbeten med franska eller fransktalande artister. Det album som snurrat allra mest i mina lurar 2024 är den franska DJ:en och artisten Gesaffelsteins tredje studioalbum “Gamma”. Jag har sedan debutalbumet “Aleph” från 2013 förälskat mig djupt i hans suggestiva och kompromisslösa techno men på Gamma har hans musik tillsammans med den fransk-amerikanske sångaren Yan Wagners råa vokaler, förvandlats till en modern version av det jag skulle kunna tänka mig att Fad Gadget hade velat skapat om han levde och verkade idag. Med en otroligt bra ljudproduktion bjuds man på hotfull och svängig technopunk med dystopiska teman och en känsla för teatralisk dramatik som är både kittlande och lite oroande.

Carl Holmqvist, Radiohimlen:

TR/ST - “Performance”

Jag blev kär direkt när jag hörde albumets första singel “Soon” av en slump. Låten fick mig att upptäcka Robert Alfons projekt TR/ST och följande singlar, samt albumet föll helt i min smak. Musiken går att beskriva med tre M: minimalistiskt, malande (Soon) och magiskt . Mmm! Tonerna förgyllde sommaren, följde med genom hösten, och när jag blickar tillbaka på året så är det inget album som överträffar “Performance” för mig.

​

Jim Knutsson, Ninjaspark:

Kite – ”VII”

Jag har på ett sätt alltid gillat att den svenska synthduon Kite har gått sin egen väg och vägrat att släppa album och istället bara har gett ut EP-skivor och singlar sedan starten 2008. Men jag kunde inte heller låta bli att leka med tanken på hur ett sådant album skulle kunna se ut om det var jag som var skivbolagsbossen som tvingade duon till att släppa sina bästa låtar enligt undertecknad på en och samma skiva. De gick mig nästan till mötes när de i år gav ut sitt första album på 16 år. Vilket mycket riktigt också var en samlingsskiva av tidigare låtar. Kanske inte exakt alla låtar jag själv hade valt men de bevisade samtidigt varför de är Sveriges mest intressanta synthband, både i studion och live med sina unika spelningar som nästa år involverar en isrink där man får gissa att inspirationen kommer från Disney On Ice. Det enda som fortfarande kan chockera lyssnarna nu är om de ber Ninjaspark om en chiptunesremix, hör av er!

​

Torny Gottberg, Progress Productions / Project-X / Cryo:

The Cure "Songs Of A Lost World", Rome "World In Flames", Nick Cave & The Bad Seeds "Wild God"

Inte det kanske lättaste året att sammanfatta rent musikaliskt. Det var vart ett lite småfattigt år kan jag tycka. Eller så är det bara så att jag återigen får reflektera att jag bara är en grinig gubbjävel som kräver lite för mycket. Det kan mycket väl bara så. Men ett par riktigt bra skivor vart det i alla fall. Utan direkt någon inbördes ordning på tre av dem. The Cure "Songs Of A Lost World", Rome "World In Flames", Nick Cave & The Bad Seeds "Wild God" lämnade ingen besviken. Men skivan som spelats mest hos mig 2024 är utan tvekan den grymt efterlängtade debuten från britterna FatDog. Deras album "Woof" levererar ett musikaliskt kaos. Elektronisk musik blandat med "gypsy"-feeling och ren energi. Jag vågade inte tro att de skulle leverera ett sådant här bra debutalbum. Men fel hade jag. Det ÄGER!! FatDog går emot allt och visar att man fortfarande kan bli musikaliskt överaskad. Och det finns inget mer som går mig att gå igång mer än så.

​

Anna Öberg, artist:

Piston Damp – ”Vol. 1: No Points for trying”

När man är i en egen bubbla och gör egen musik så är det mycket svårt att lyssna på andras musik. Mer än halva 2024 har jag varit i just den bubblan och bara lyssnat på olika mixar och mastringar av min egen skiva Sin. Dock kom det ut en skiva i slutet av november som jag verkligen var mogen att insupa. Det var Piston Damp som släppte Mastermind Vol. 1: No Points for trying. Jag vill här bara skriva om musiken. Texterna får någon annan kommentera. Ja…det är 12 spår som bubblar av mycket av det jag älskar med syntpop. Oktavbasar, galoppsyntar och geniala melodier. Pop som blandas med cirkusmusik. Superfina bas- och sångmelodier som plötsligt oväntat sänks en halv ton. Långa skriktoner kombineras med pumpande hårda fulsnygga basljud. Spöklikt kombinerat med nästan schlager och reggae ibland. Coolt! Jag går ner på knä för första tonen i sångstämman på refrängen av ”I'm Losing you (A New Tale)” och ”Downfall”.

​

Calle Nilsson, Your Enemy / Lucifer´s Aid:

Gesaffelstein – ”Gamma”

2024 var ett riktigt bra musikår. Det släpptes en drös nya bra album med bl.a Sheryl Crow, Ministry, Billie Eilish, Eminem, Cyberaktif, Johnny Cash, Judas Priest och Indochine. Så det har varit en hel del bra musik att välja mellan och valet av årets bästa album har inte varit enkelt. Albumet som stod ut mest i år och föll mig mest i smaken var Gesaffelstein - Gamma. Det är tolv starka låtar på 27 minuter. Musiken låter som en blandning av Fad Gadget och rockabilly men har ändå behållt Gesaffelsteins hårda sound.
Låtarna är korta. Inga intron finns utan det är rakt och pang på låtens kärna. Sånginsatsen som görs av Yan Wagner smälter samman snyggt med musiken.
Det är inga direkta utsvävningar i låtarna. De är istället starka, kompakta och intensiva. Kanske det är vad som gör att plattan har gått på hög rotation i år. Man hinner inte tröttna på albumet. 2025 hoppas jag bjuder på lika bra musik som i år.

COPYRIGHT (C) 2024